the valiant little tailor reads
Willkommen! Welcome! Välkommen! Velkominn! ... to my multilingual book blog!
Wednesday, 27 September 2017
{Konfettiparty} Interview mit dem Clown
Für Sarahs Blogtour von ihrem Buch Einmal im Jahr für immer hatte ich das Vergnügen den Clown interviewen zu dürfen. Dafür ist Sarah höchstpersönlich in die Rolle ihrer Figur geschlüpft und schon konnte das Live-Interview beginnen...
Kathrin: Danke, dass du dir Zeit für ein Interview genommen hast, Clown.
Clown: Mal sehen, wer am Ende von uns beiden Hübschen mehr Spaß haben wird.
K: Ja, ich bin gespannt! Hier kommt die erste Frage: Hattest du bei irgendwas, was du mit Amelie angestellt hast, ein schlechtes Gewissen?
C: Schlechtes Gewissen? Hörst du wie ich lache? Und zwar laut? Das einzige, was ich bereue ist, dass ich nicht noch mehr Unfug angestellt habe. Beispielsweise hätte ich gerne alle Fenster und Türen abgebaut. Das wäre vielleicht ein Spaß gewesen!
K: Aber wie würdest du reagieren, wenn plötzlich ein Clown in DEINEM Badezimmer stehen würde?
C: Wäre ich dann auch nackt und stände auf einer Waage? Ich weiß gar nicht, ob ich so ein Ding eigentlich besitze, aber sagen wir spaßeshalber ich wäre auch nackt und ein Clown stände in meiner Badezimmertür. Ist der Clown dann eigentlich eine Frau? Wäre ja wenigstens genauso unangenehm und peinlich, oder? Die Frage ist, wäre es ihr peinlicher, oder mir? Ich würde dem Clown auf jeden Fall die Hand schütteln. Mal sehen, wer in dem Moment länger die Nerven behält: Der Clown oder ich als nackter Mann.
K: Wer würde das nicht sehen wollen? Apropos Badezimmer: Wie lang brauchst du morgens bis die Schminke richtig sitzt?
C: Schminke? Ich verstehe die Frage nicht. Ich BIN der Clown.
K: Du schläfst ja in einer Hüpfburg in Amelies Wohnzimmer. Mal ganz ehrlich, wie bequem ist die Hüpfburg wirklich?
C: Ich verrate euch jetzt etwas, aber das bleibt unter uns: Vor dem Schlafengehen nehme ich eine Reisetablette zu mir. Es ist furchtbar in der Hüpfburg, als würde ich in einem sinkenden Schiff liegen und müsste hoffen, dass mich der Eisberg nicht trifft.
K: Aha! Also würdest du so eine Aktion wie mit Amelie nochmal machen oder nicht? Finanziell dürfte da immerhin ordentlich etwas für dich herausspringen.
C: Da muss ich die werte Damenwelt enttäuschen. Amelie ist und bleibt die einzige, für immer.
K: Ihr habt ihn gehört, Mädels! Wie ist das eigentlich, hast du ein "clownisches" Vorbild?
C: Nein, ich bin mir selbst mein Vorbild. Macht auch so viel mehr Spaß!
K: Gibt es dann vielleicht eine Clown-Stereotype, die du gar nicht leiden kannst?
C: Die Horrorclowns machen mir persönlich den Ruf etwas schlecht. Viele Menschen laufen schreiend vor mir weg, dabei tue ich gar nichts.
K: Dann brauche ich dich nicht zu fragen, ob du dir die Neuverfilmung von Stephen Kings "Es", die gerade ins Kino gekommen ist, ansehen wirst?
C: Doch, natürlich! Wie witzig wäre das bitte, wenn ich als Clown in den Film reingehe? Ich hätte den ganzen Saal am Ende wahrscheinlich für mich allein!
K: Das klingt sehr wahrscheinlich. Oh, wir sind tatsächlich schon bei der letzten Frage angelangt. Entscheide dich ganz schnell! Was wäre dir lieber: Eine Sahnetorte im Gesicht oder den ganzen Tag in viel zu großen Schuhen herumlaufen?
C: Ich finde beides mega komisch und damit gibst du mir auch Ideen, was ich mit Amelie noch so anstellen könnte. Die bevorzugt dann definitiv die Sahnetorte!
K: Dann bedanke ich mich für dieses äußerst erhellende Interview! Viel Spaß noch beim Quatsch-machen!
C: Vielen Dank! Es war mir eine Ehre!
Das war mal eine interessante Erfahrung, eine Romanfigur zu interviewen. Geschweige denn, überhaupt jemanden zu interviewen.
Seid ihr jetzt neugierig auf den Clown und Einmal im Jahr für immer geworden? Dann los! Holt es euch!
Hier findet ihr auch meine Rezension.
Frohes Lesen!
Tuesday, 26 September 2017
{German} Einmal im Jahr für immer - Sarah Ricchizzi
Skurrile Geschichte für die man Taschentücher bereithalten sollte!
Für Fans von: Ein Mann namens Ove - Fredrik Backman
Veröffentlichung: 2017 (Selfpublishing)
ISBN: 9783742775
Seiten: 344
Goodreads
Klappentext: Was bedeutet eigentlich Leben?
Math ist tot.
Und Amelie Red fragt sich, weshalb sie noch weiterleben soll.
Wozu den Schein wahren, wenn der Tod so schwer auf ihr lastet?
In ihrer Trauer um ihren verstorbenen Ehemann, vergisst Amelie Red, wer sie einst gewesen ist und verliert sich in ihrer eigenen Gedankenwelt. Dann klopft ein Clown unerwartet an ihre Badezimmertür und sprengt ihr Leben mit Abenteuern, die sie nicht erleben will. Ein Clown lässt sich allerdings nicht so einfach ignorieren, schon gar nicht, wenn im eigenen Treppenhaus ein Regenbogen erscheint, eine Hüpfburg im Wohnzimmer thront und sie das Haus nicht mehr durch die Haustür, sondern durch ein Fenster betreten muss.
Meinung
Cover: Die liebe Sarah hat das Cover selbst gemacht und ich muss sagen, sie hat echt Talent! Ich mag die Farbverläufe und die Farbe Blau spielt in diesem Roman immer wieder eine Rolle. Die schnörkelige Schriftart harmoniert auch wunderbar mit der schlichten, geraden.
Inhalt: Sarah war so nett, mir ein Rezensionsexemplar zu schicken. Zusammen mit einem Haufen Konfetti, Luftballons und einem persönlichen Brief. Hab mich total darüber gefreut! Aber ganz ehrlich, würde ich Sarah nicht kennen, hätte ich das Buch wahrscheinlich nicht gelesen, weil es einfach nicht mein Stil ist. Dumm wäre ich gewesen! Das Buch hat sogar mich, obwohl ich sonst fast ausschließlich Fantasy lese, in seinen Bann gezogen. Und das soll was heißen!
Es hat allerdings ein paar Inhalte gegeben, die mir etwas unrealistisch vorgekommen sind. Zum Beispiel reden Amelie und der Clown in einem der ersten Kapitel über das Duzen. Dabei sind sie in London und sprechen vermutlich Englisch. Und da siezt man sich bekanntlich nicht. Ich weiß, sowas ist schwierig, denn der Text ist auf Deutsch geschrieben. In synchronisierten Serien und Filmen ist sowas auch immer komisch. Meistens siezen sich die Figuren, obwohl sie sich schon ewig kennen, bis sie sich dann mal küssen.
Was ich auch noch komisch fand, war, dass alle Geld wie Heu haben und niemand muss wirklich arbeiten. Ich denke, diese Tatsache war einfach da, um ein paar Plot-technischen Problemen aus dem Weg zu gehen. Viel lieber hätte ich gesehen, wie Amelie neben ihrer Trauer auch mit Geldproblemen umgeht, aber das hätte vermutlich zu viel an der Handlung geändert.
Der Clown ist wirklich eine ungewöhnliche Figur und so ziemlich mein Liebling im ganzen Roman. Er stellt die lustigsten und verrücktesten Sachen an, ich habe oft so gelacht!
Vielleicht interessiert euch ja mein Interview mit ihm.
Am Ende musste ich wirklich weinen und ich weine nie bei Büchern! Aber das letzte Kapitel hat mir einfach den Rest gegeben!
Schreibstil: Die Autorin hat es schon sehr gut drauf, eine Geschichte zu erzählen. Mann muss beachten, dass das hier (abgesehen von einer Kurzgeschichte) ihr Erstlingswerk ist.
Das Gedankenkreisen, das mit Depressionen oft einhergeht, ist meiner Meinung nach gut dargestellt worden. Ja, Amelies Trauer ist fast greifbar und völlig verständlich.
Die Dialoge, besonders die Wortgefechte zwischen Amelie und dem Clown, sind einfach herrlich und auf den Punkt gebracht.
Leider gibt es noch ein paar Schwächen, an denen Sarah in Zukunft arbeiten sollte. Sie verwendet viele Ellipsen (= unvollständige Sätze) und jetzt könnte man sich darüber streiten ob das nun gut oder schlecht ist. Das ist wohl Geschmackssache. An manchen Stellen fand ich es gut, weil so Amelies Trauer verdeutlicht und das Erzähltempo verlangsamt wurde. Aber an anderen Stellen hat es leider nur den Lesefluss gestört. Außerdem finde ich, dass es insgesamt ein bisschen zu viel des Guten war.
Der Genitiv wurde manchmal seltsam verwendet, aber immer nur wenn es in Verbindung mit dem Clown war. "Des Clowns Schandtaten", "des Clowns Fußabdrücke", "des Clowns Auto" usw. Warum nicht einfach "die Schandtaten des Clowns"? Generell klangen manche Ausdrücke zu gestelzt. Das ist auch okay, wenn sich zum Beispiel eine Figur immer so ausdrückt, aber hier war es zu willkürlich. Oft hat sie "dies" verwendet, wenn "das" völlig gereicht und natürlich geklungen hätte, um nur ein Beispiel zu nennen.
Dann war die Verwendung der Zeitstufen sehr inkonsistent. Wenn etwas bereits Geschehenes erzählt wurde, wurden Plusquamperfekt, Perfekt und Präsens wild durcheinander gemischt. Überhaupt das Plusquamperfekt wurde ungewöhnlich oft verwendet. Mit der Zeit hat das ganze "hatte" fast genervt. Die wenigsten Leute erzählen so ihre Erlebnisse. Warum sollten es also Romanfiguren tun?
Die Autorin scheint lange, verschachtelte Sätze zu mögen, nur leider stört das den Lesefluss, genauso wie die Ellipsen. Solche Sätze musste ich nämlich oft zwei Mal lesen. Besonders verwirrend waren die langen, verschachtelten Ellipsen, die hin und wieder vorkamen. Die ergeben nämlich ohne die davor stehenden Sätze nur schwer Sinn. Außerdem kam es gerade bei den langen Sätzen zu Beistrich-Fehlern. Aber über das letztere Problem habe ich mich ohnehin schon mit Sarah unterhalten.
Es gab mitunter einige Sätze, die wie Fragen klangen, aber am Ende kam kein Fragezeichen.
Aber es wird eine zweite Auflage erscheinen und da werden hoffentlich auch die letzten Fehler beseitigt werden (;
Mein Fazit: Falls das Eine oder Andere noch überarbeitet wird, wäre da noch ein Knopf mehr drin!
Meine Bewertung: 4/5 Knöpfe
Für Fans von: Ein Mann namens Ove - Fredrik Backman
Veröffentlichung: 2017 (Selfpublishing)
ISBN: 9783742775
Seiten: 344
Goodreads
Klappentext: Was bedeutet eigentlich Leben?
Math ist tot.
Und Amelie Red fragt sich, weshalb sie noch weiterleben soll.
Wozu den Schein wahren, wenn der Tod so schwer auf ihr lastet?
In ihrer Trauer um ihren verstorbenen Ehemann, vergisst Amelie Red, wer sie einst gewesen ist und verliert sich in ihrer eigenen Gedankenwelt. Dann klopft ein Clown unerwartet an ihre Badezimmertür und sprengt ihr Leben mit Abenteuern, die sie nicht erleben will. Ein Clown lässt sich allerdings nicht so einfach ignorieren, schon gar nicht, wenn im eigenen Treppenhaus ein Regenbogen erscheint, eine Hüpfburg im Wohnzimmer thront und sie das Haus nicht mehr durch die Haustür, sondern durch ein Fenster betreten muss.
Meinung
Cover: Die liebe Sarah hat das Cover selbst gemacht und ich muss sagen, sie hat echt Talent! Ich mag die Farbverläufe und die Farbe Blau spielt in diesem Roman immer wieder eine Rolle. Die schnörkelige Schriftart harmoniert auch wunderbar mit der schlichten, geraden.
Inhalt: Sarah war so nett, mir ein Rezensionsexemplar zu schicken. Zusammen mit einem Haufen Konfetti, Luftballons und einem persönlichen Brief. Hab mich total darüber gefreut! Aber ganz ehrlich, würde ich Sarah nicht kennen, hätte ich das Buch wahrscheinlich nicht gelesen, weil es einfach nicht mein Stil ist. Dumm wäre ich gewesen! Das Buch hat sogar mich, obwohl ich sonst fast ausschließlich Fantasy lese, in seinen Bann gezogen. Und das soll was heißen!
Es hat allerdings ein paar Inhalte gegeben, die mir etwas unrealistisch vorgekommen sind. Zum Beispiel reden Amelie und der Clown in einem der ersten Kapitel über das Duzen. Dabei sind sie in London und sprechen vermutlich Englisch. Und da siezt man sich bekanntlich nicht. Ich weiß, sowas ist schwierig, denn der Text ist auf Deutsch geschrieben. In synchronisierten Serien und Filmen ist sowas auch immer komisch. Meistens siezen sich die Figuren, obwohl sie sich schon ewig kennen, bis sie sich dann mal küssen.
Was ich auch noch komisch fand, war, dass alle Geld wie Heu haben und niemand muss wirklich arbeiten. Ich denke, diese Tatsache war einfach da, um ein paar Plot-technischen Problemen aus dem Weg zu gehen. Viel lieber hätte ich gesehen, wie Amelie neben ihrer Trauer auch mit Geldproblemen umgeht, aber das hätte vermutlich zu viel an der Handlung geändert.
Der Clown ist wirklich eine ungewöhnliche Figur und so ziemlich mein Liebling im ganzen Roman. Er stellt die lustigsten und verrücktesten Sachen an, ich habe oft so gelacht!
Vielleicht interessiert euch ja mein Interview mit ihm.
Am Ende musste ich wirklich weinen und ich weine nie bei Büchern! Aber das letzte Kapitel hat mir einfach den Rest gegeben!
Schreibstil: Die Autorin hat es schon sehr gut drauf, eine Geschichte zu erzählen. Mann muss beachten, dass das hier (abgesehen von einer Kurzgeschichte) ihr Erstlingswerk ist.
Das Gedankenkreisen, das mit Depressionen oft einhergeht, ist meiner Meinung nach gut dargestellt worden. Ja, Amelies Trauer ist fast greifbar und völlig verständlich.
Die Dialoge, besonders die Wortgefechte zwischen Amelie und dem Clown, sind einfach herrlich und auf den Punkt gebracht.
Leider gibt es noch ein paar Schwächen, an denen Sarah in Zukunft arbeiten sollte. Sie verwendet viele Ellipsen (= unvollständige Sätze) und jetzt könnte man sich darüber streiten ob das nun gut oder schlecht ist. Das ist wohl Geschmackssache. An manchen Stellen fand ich es gut, weil so Amelies Trauer verdeutlicht und das Erzähltempo verlangsamt wurde. Aber an anderen Stellen hat es leider nur den Lesefluss gestört. Außerdem finde ich, dass es insgesamt ein bisschen zu viel des Guten war.
Der Genitiv wurde manchmal seltsam verwendet, aber immer nur wenn es in Verbindung mit dem Clown war. "Des Clowns Schandtaten", "des Clowns Fußabdrücke", "des Clowns Auto" usw. Warum nicht einfach "die Schandtaten des Clowns"? Generell klangen manche Ausdrücke zu gestelzt. Das ist auch okay, wenn sich zum Beispiel eine Figur immer so ausdrückt, aber hier war es zu willkürlich. Oft hat sie "dies" verwendet, wenn "das" völlig gereicht und natürlich geklungen hätte, um nur ein Beispiel zu nennen.
Dann war die Verwendung der Zeitstufen sehr inkonsistent. Wenn etwas bereits Geschehenes erzählt wurde, wurden Plusquamperfekt, Perfekt und Präsens wild durcheinander gemischt. Überhaupt das Plusquamperfekt wurde ungewöhnlich oft verwendet. Mit der Zeit hat das ganze "hatte" fast genervt. Die wenigsten Leute erzählen so ihre Erlebnisse. Warum sollten es also Romanfiguren tun?
Die Autorin scheint lange, verschachtelte Sätze zu mögen, nur leider stört das den Lesefluss, genauso wie die Ellipsen. Solche Sätze musste ich nämlich oft zwei Mal lesen. Besonders verwirrend waren die langen, verschachtelten Ellipsen, die hin und wieder vorkamen. Die ergeben nämlich ohne die davor stehenden Sätze nur schwer Sinn. Außerdem kam es gerade bei den langen Sätzen zu Beistrich-Fehlern. Aber über das letztere Problem habe ich mich ohnehin schon mit Sarah unterhalten.
Es gab mitunter einige Sätze, die wie Fragen klangen, aber am Ende kam kein Fragezeichen.
Aber es wird eine zweite Auflage erscheinen und da werden hoffentlich auch die letzten Fehler beseitigt werden (;
Mein Fazit: Falls das Eine oder Andere noch überarbeitet wird, wäre da noch ein Knopf mehr drin!
Meine Bewertung: 4/5 Knöpfe
Friday, 1 September 2017
{Swedish} Udda verklighet - Nene Ormes (De sära #1)
Jag önskar att jag hade inte köpt den...
För fans av: City of Bones - Cassandra Clare, Straßensymphonie - Alexandra Fuchs
Publicerades: 2010
ISBN: 9789173551403
Sidor: 254
Goodreads
Baksidestext: I en dröm ser Udda en kvinna som flyr för sitt liv i spårområdet vid Malmö Central. I jakten efter sanningen bakom drömmen försvinner Uddas vän Daniel spårlöst och när Udda tvingar sig ner i gångarna under spårområdet för att leta efter honom hittar hon en annan verklighet, långt ifrån det vardagliga livet i Malmö. Här finns de Sära - hamnskiftare, gudinnor, orakel och annat - rivaliserande grupper som är mycket, mycket angelägna om att vinna över henne till sin sida. Uddas gåva att sanndrömma att hon är andra människor och veta vad de tänker är ett hot men lika mycket en möjlighet att kunna påverka framtiden.
I en dröm ser hon Daniel i händerna på en sadistisk varelse som förtär människors minnen som livselixir. Med hjälp av sin nye vän Hemming färdas hon genom rum och tidsepoker hon inte anade fanns för att hitta ett sätt att rädda Daniel medan han fortfarande är i livet.
Udda verklighet är något så ovanligt som en svensk urban fantasy. Här lever Sära, mitt ibland de Ordinära, med sitt eget rättsystem, interna stridigheter och med det ständiga hotet att bli upptäckt.
Nene Ormes debuterar med en roman som utspelas i, över och under Malmö, där hon också bor.
Mening
Cover: Ingenting speciellt, men inte dåligt heller. Det känns bara som om jag har redan sett den förut. Jag tycker inte om hur "UDDA" är skriven här. Det finns redan så mycket på covern och sen har titeln såna krumelurer. Vad som fick mig köpa boken var de svarta sidor (alltså bara randen är svart).
Innehåll: Jag gillade huvudkaraktären Udde inte alls, tror inte att vi skulle ha blivit vänner. Hon är inte sympatisk (kanske ska hon inte vara det, men det tror jag inte), är långtråkig och tycker bara synd om sig själv. Hon var ingen bra hjälte och när hon började drömma igen ville jag bara kasta ut boken ur fönstret.
Hennes vänskap med den där tjejen (har glömt hennes namn) verkar så fake. Som om de var bara bekantar och är tvungen att umgås men egentligen hatar de varandra.
Och sen är det där med Daniel. De är "bara" vänner. Mhm. Mår de bra i varandras friendzone? Det är ju uppenbarligt att de har romantiska känslor för varandra och dessutom beter de sig som ett par som har varit ihop i flera år.
Det pågår så mycket i en bok som har inte ens 300 sidor. Först dröjer sig berättelsen, Udda har bara konstiga drömmar, hon och Daniel försöker hitta orsaken och han försvinner. Tills där var det inte ens så dåligt. Men sen gäller det bara att rädda Daniel. Okej, det är viktig för henne och hennes fel, men ändå fanns det så många möjligheter för nånting annat. Och sen händer allt på kanske hundra sidor. Hon träffar Hemming, en mysteriös, snygg man förstås, sen hamnskiftare, en gudinna (? Det förklaras aldrig), en vampyr som behöver minnen och känslor istället av blod, en konstig tjej och sen reser de till och med genom tiden. Och förstås finns det en kärlekstriangel. Vad fan? kan jag bara säga då.
Men slutet är verkligen det värsta. Plötsligt kan hon, som har bara psykiska krafter, besegra skurken genom att slå honom vettlöst. Seriöst, har ingen nånsin tänkt på det? Igen: Vad fan? Och i sista kapitlet eller kapitlet innan den upptäcker Udda i en mening att hennes psykolog visste hela tiden om de sära. Hon funderar inte ens om det. Hela historien skulle inte ha hänt, om hennes psykolog bara sa att hon är sär. En gång till: Vad fan?
Stil: I nästan varje kapitel fanns det stavningsfel, några ord var dubblat och en gång saknades en prick efter en mening. Därför undrar jag om någon har ens läst texten innan den publicerades.
Boken är som alla värsta drag av Urban Fantasy noveller. Det ska vara mörkt och mystisk (antar jag), men istället blev det långtråkigt och det fanns ingenting nytt. Faktiskt kändes det som om jag har läst allt förut, fast det var bättre gjort.
Det är tydligt att författarinnan inte planerade särskilt mycket. Vi får veta nästan ingenting om de sära och rådet, bara därför att inte ens Hemming vet mycket. Han är för helvete en av dem! Ska det bara låta mystisk eller finns det verkligen ingenting? Hur som helst, jag bryr mig inte. Just nu är jag bara glad att boken var inte längre för jag skulle inte ha orkat det.
Min slutsats: Man missar ingenting om man inte läser boken.
Min värdering: 2/5 knappar
För fans av: City of Bones - Cassandra Clare, Straßensymphonie - Alexandra Fuchs
Publicerades: 2010
ISBN: 9789173551403
Sidor: 254
Goodreads
Baksidestext: I en dröm ser Udda en kvinna som flyr för sitt liv i spårområdet vid Malmö Central. I jakten efter sanningen bakom drömmen försvinner Uddas vän Daniel spårlöst och när Udda tvingar sig ner i gångarna under spårområdet för att leta efter honom hittar hon en annan verklighet, långt ifrån det vardagliga livet i Malmö. Här finns de Sära - hamnskiftare, gudinnor, orakel och annat - rivaliserande grupper som är mycket, mycket angelägna om att vinna över henne till sin sida. Uddas gåva att sanndrömma att hon är andra människor och veta vad de tänker är ett hot men lika mycket en möjlighet att kunna påverka framtiden.
I en dröm ser hon Daniel i händerna på en sadistisk varelse som förtär människors minnen som livselixir. Med hjälp av sin nye vän Hemming färdas hon genom rum och tidsepoker hon inte anade fanns för att hitta ett sätt att rädda Daniel medan han fortfarande är i livet.
Udda verklighet är något så ovanligt som en svensk urban fantasy. Här lever Sära, mitt ibland de Ordinära, med sitt eget rättsystem, interna stridigheter och med det ständiga hotet att bli upptäckt.
Nene Ormes debuterar med en roman som utspelas i, över och under Malmö, där hon också bor.
Mening
Cover: Ingenting speciellt, men inte dåligt heller. Det känns bara som om jag har redan sett den förut. Jag tycker inte om hur "UDDA" är skriven här. Det finns redan så mycket på covern och sen har titeln såna krumelurer. Vad som fick mig köpa boken var de svarta sidor (alltså bara randen är svart).
Innehåll: Jag gillade huvudkaraktären Udde inte alls, tror inte att vi skulle ha blivit vänner. Hon är inte sympatisk (kanske ska hon inte vara det, men det tror jag inte), är långtråkig och tycker bara synd om sig själv. Hon var ingen bra hjälte och när hon började drömma igen ville jag bara kasta ut boken ur fönstret.
Hennes vänskap med den där tjejen (har glömt hennes namn) verkar så fake. Som om de var bara bekantar och är tvungen att umgås men egentligen hatar de varandra.
Och sen är det där med Daniel. De är "bara" vänner. Mhm. Mår de bra i varandras friendzone? Det är ju uppenbarligt att de har romantiska känslor för varandra och dessutom beter de sig som ett par som har varit ihop i flera år.
Det pågår så mycket i en bok som har inte ens 300 sidor. Först dröjer sig berättelsen, Udda har bara konstiga drömmar, hon och Daniel försöker hitta orsaken och han försvinner. Tills där var det inte ens så dåligt. Men sen gäller det bara att rädda Daniel. Okej, det är viktig för henne och hennes fel, men ändå fanns det så många möjligheter för nånting annat. Och sen händer allt på kanske hundra sidor. Hon träffar Hemming, en mysteriös, snygg man förstås, sen hamnskiftare, en gudinna (? Det förklaras aldrig), en vampyr som behöver minnen och känslor istället av blod, en konstig tjej och sen reser de till och med genom tiden. Och förstås finns det en kärlekstriangel. Vad fan? kan jag bara säga då.
Men slutet är verkligen det värsta. Plötsligt kan hon, som har bara psykiska krafter, besegra skurken genom att slå honom vettlöst. Seriöst, har ingen nånsin tänkt på det? Igen: Vad fan? Och i sista kapitlet eller kapitlet innan den upptäcker Udda i en mening att hennes psykolog visste hela tiden om de sära. Hon funderar inte ens om det. Hela historien skulle inte ha hänt, om hennes psykolog bara sa att hon är sär. En gång till: Vad fan?
Stil: I nästan varje kapitel fanns det stavningsfel, några ord var dubblat och en gång saknades en prick efter en mening. Därför undrar jag om någon har ens läst texten innan den publicerades.
Boken är som alla värsta drag av Urban Fantasy noveller. Det ska vara mörkt och mystisk (antar jag), men istället blev det långtråkigt och det fanns ingenting nytt. Faktiskt kändes det som om jag har läst allt förut, fast det var bättre gjort.
Det är tydligt att författarinnan inte planerade särskilt mycket. Vi får veta nästan ingenting om de sära och rådet, bara därför att inte ens Hemming vet mycket. Han är för helvete en av dem! Ska det bara låta mystisk eller finns det verkligen ingenting? Hur som helst, jag bryr mig inte. Just nu är jag bara glad att boken var inte längre för jag skulle inte ha orkat det.
Min slutsats: Man missar ingenting om man inte läser boken.
Min värdering: 2/5 knappar
{English} Uprooted - Naomi Novik
Once opon a time...
For fans of: Shadow and Bone - Leigh Bardugo, Nimona - Noelle Stevens
Publication: 2015
ISBN: 1447294146
Pages: 438
Goodreads
Blurb: Agnieszka loves her valley home, her quiet village, the forests and the bright shining river. But the corrupted Wood stands on the border, full of malevolent power, and its shadow lies over her life. Her people rely on the cold, driven wizard known only as the Dragon to keep its powers at bay. But he demands a terrible price for his help: one young woman handed over to serve him for ten years, a fate almost as terrible as falling to the Wood. The next choosing is fast approaching, and Agnieszka is afraid. She knows - everyone knows - that the Dragon will take Kasia: beautiful, graceful, brave Kasia, all the things Agnieszka isn't, and her dearest friend in the world. And there is no way to save her. But Agnieszka fears the wrong things. For when the Dragon comes, it is not Kasia he will choose. Uprooted is a hugely imaginative, engrossing and vivid fantasy novel, inspired by folk and fairy tales by Naomi Novik, the author of the Temeraire series. It is perfect reading for fans of Robin Hobb and Trudi Canavan.
Opinion
Cover: First I couldn't decide which edition I wanted, because they are all so pretty. Except for the original (?) cover (the yellow one) maybe. I liked this best, because of the simplicity and the colours. Btw, the German title is Das dunkle Herz des Waldes (= The Dark Heart of the Forest), which is not a direct translation. That would have sounded weird anyways, not like a fantasy novel, but rather a gardening book. So I'm okay with that translation, because it fits the book really well.
Content: It starts like a fairytale. A peaceful little village, a wizard who lives in a tower and an enchanted forest. If you are now thinking of fairies flying around and talking animals, you're entirely wrong. People don't just go in there. Every now and then someone vanishes into the Wood and is never seen again or comes back corrupted.
I already liked the first sentence: Our Dragon doesn’t eat the girls he takes, no matter what stories they tell outside our valley. The Dragon is actually the wizard, but he definitely has some dragon-like aspects to him. The first chapter already totally captivated me and I wish I had had the time to read it in one sitting.
SPOILERS BEGIN HERE!
Towards the end it got a bit boring, unfortunately. There is this big battle (I mean, that's inevitable in every High Fantasy novel) and it's drawn out over at least seventy pages or something and then the book isn't even over yet. The text could have been shortened here.
I also wasn't the biggest shipper of the Dragon and Agnieszka. During the first half of the book I was very sure, that she and Kasia would end up together. Instead it had to be the Dragon and I'm fine with it, but I felt zero chemistry.
SPOILERS END HERE!
Writing Style: The book itself has very small and very tight writing, which is why it took me forever to finish one chapter. While Naomi Novik can't have an influence on the first one, I'm sure she had some sort of influence on the length of chapters. I mean, the publisher probably had a word on that too, but she wrote it.
The whole Story has this slavic touch to it, which I really liked. All the character's names, village names and even Baba Yaga is mentioned. I only think it's weird that all the place names sound very original and then there are places like Venezia or Namib. Was that really necessary? Naomi Novik, you did such a good job on the whole worldbuilding and then you got sloppy there?
Anyways, as I already mentioned, the writing has something of a fairytale. The author really knows how to tell an intrigueing story. There are plenty of shocking moments in here and it's very exciting until the very end. I will miss those characters!
My conclusion: A fairytale-like story that is definitely worth your time
My rating: 4/5 Buttons
For fans of: Shadow and Bone - Leigh Bardugo, Nimona - Noelle Stevens
Publication: 2015
ISBN: 1447294146
Pages: 438
Goodreads
Blurb: Agnieszka loves her valley home, her quiet village, the forests and the bright shining river. But the corrupted Wood stands on the border, full of malevolent power, and its shadow lies over her life. Her people rely on the cold, driven wizard known only as the Dragon to keep its powers at bay. But he demands a terrible price for his help: one young woman handed over to serve him for ten years, a fate almost as terrible as falling to the Wood. The next choosing is fast approaching, and Agnieszka is afraid. She knows - everyone knows - that the Dragon will take Kasia: beautiful, graceful, brave Kasia, all the things Agnieszka isn't, and her dearest friend in the world. And there is no way to save her. But Agnieszka fears the wrong things. For when the Dragon comes, it is not Kasia he will choose. Uprooted is a hugely imaginative, engrossing and vivid fantasy novel, inspired by folk and fairy tales by Naomi Novik, the author of the Temeraire series. It is perfect reading for fans of Robin Hobb and Trudi Canavan.
Opinion
Cover: First I couldn't decide which edition I wanted, because they are all so pretty. Except for the original (?) cover (the yellow one) maybe. I liked this best, because of the simplicity and the colours. Btw, the German title is Das dunkle Herz des Waldes (= The Dark Heart of the Forest), which is not a direct translation. That would have sounded weird anyways, not like a fantasy novel, but rather a gardening book. So I'm okay with that translation, because it fits the book really well.
Content: It starts like a fairytale. A peaceful little village, a wizard who lives in a tower and an enchanted forest. If you are now thinking of fairies flying around and talking animals, you're entirely wrong. People don't just go in there. Every now and then someone vanishes into the Wood and is never seen again or comes back corrupted.
I already liked the first sentence: Our Dragon doesn’t eat the girls he takes, no matter what stories they tell outside our valley. The Dragon is actually the wizard, but he definitely has some dragon-like aspects to him. The first chapter already totally captivated me and I wish I had had the time to read it in one sitting.
SPOILERS BEGIN HERE!
Towards the end it got a bit boring, unfortunately. There is this big battle (I mean, that's inevitable in every High Fantasy novel) and it's drawn out over at least seventy pages or something and then the book isn't even over yet. The text could have been shortened here.
I also wasn't the biggest shipper of the Dragon and Agnieszka. During the first half of the book I was very sure, that she and Kasia would end up together. Instead it had to be the Dragon and I'm fine with it, but I felt zero chemistry.
SPOILERS END HERE!
Writing Style: The book itself has very small and very tight writing, which is why it took me forever to finish one chapter. While Naomi Novik can't have an influence on the first one, I'm sure she had some sort of influence on the length of chapters. I mean, the publisher probably had a word on that too, but she wrote it.
The whole Story has this slavic touch to it, which I really liked. All the character's names, village names and even Baba Yaga is mentioned. I only think it's weird that all the place names sound very original and then there are places like Venezia or Namib. Was that really necessary? Naomi Novik, you did such a good job on the whole worldbuilding and then you got sloppy there?
Anyways, as I already mentioned, the writing has something of a fairytale. The author really knows how to tell an intrigueing story. There are plenty of shocking moments in here and it's very exciting until the very end. I will miss those characters!
My conclusion: A fairytale-like story that is definitely worth your time
My rating: 4/5 Buttons
Thursday, 31 August 2017
{Swedish} En man som heter Ove - Fredrik Backman
Ni kommer att gråta och skratta samtidigt!
För fans av: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann - Jonas Jonasson
Publicerades: 2012
ISBN: 9175031744
Sidor: 348
Goodreads
Baksidestext: Ove är 59. Han kör Saab. Folk kallar honom "bitter" och "grannarnas skräck". Men Ove är fan inte bitter, grymtar han. Han går väl bara inte runt och flinar jämt!
Varje morgon tar Ove sin inspektionsrunda i kvarteret. Flyttar cyklar och kontrollerar källsorteringstunnorna. Trots att det är flera år sedan han avsattes som ordförande på bostadsrättsföreningens årsstämma. Eller "den där statskuppen", som Ove själv bara minns den.
Men bortom den vresige ordningsmannen finns en historia och en sorg. Så när de nyinflyttade grannarna i radhuset mittemot en novemberdag råkar förstöra Oves brevlåda blir det upptakten på en komisk och hjärtevärmande berättelse om tilltufsade katter, oväntad vänskap och den uråldriga konsten att backa med släp. Som kommer förändra en man och en bostadsrättsförening i grunden.
Mening
Cover: Den passar (som Min mormor hälsar och säger förlåts cover) perfekt till boken. På botten ser man till och med alla saker som han försöker ta livet av sig. Saaben och katten får förstås inte saknas.
Innehåll: Jag hade inte läst boken än när jag såg filmen, men jag hade den reden på min bokhylla. Två år sen köpte jag boken tillsammans med Min mormor hälsar och säger förlåt vid flygplatsen därför att jag hade några kronor kvar och jag hörde att de var bra. Alltså dåligt var båda inte, men i En man som heter Oves fall tyckte jag bättre om filmen.
Ove har aldrig haft det lätt i livet. Han kom från en fattig familj, förlorade sina föräldrar och sitt hus, sen sitt jobb och när han äntligen hade Sonja, blev det inte lättare ändå. Man skulle tro nu att boken är ledsam och tråkig. Jo, det är det också, men det finns också mycket som man kan skratta om. Boken har någon slags komedi. Det är bara så som livet är ibland.
Speciellt i filmen påminde Ove mig mycket om min farfar, som också dog en kort tid efter min farmor. Det fick mig ännu mer att gråta. Jag tror att det är sant vad de säger: Kvinnor överlever deras män, men män kan inte leva utan deras kvinnor.
Stil: Här skulle man inte förvänta sig lätt underhållningslitteratur. Boken får en att fundera mycket om livet och döden. Jag tycker att boken är bra som det är, men för mig fanns det för mycket prat om bilar och det var ganska långtråkig när han bråkade med sina grannar.
Jag är inte säkert om jag vill läsa fler av Fredrik Backmans böcker. Kanske om jag hamnar på en svensk flygplats med några kronor kvar...
Min slutsats: Bättre än Min mormor hälsar och säger förlåt. Definitivt värd att läsa!
Min värdering: 3/5 knappar
För fans av: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann - Jonas Jonasson
Publicerades: 2012
ISBN: 9175031744
Sidor: 348
Goodreads
Baksidestext: Ove är 59. Han kör Saab. Folk kallar honom "bitter" och "grannarnas skräck". Men Ove är fan inte bitter, grymtar han. Han går väl bara inte runt och flinar jämt!
Varje morgon tar Ove sin inspektionsrunda i kvarteret. Flyttar cyklar och kontrollerar källsorteringstunnorna. Trots att det är flera år sedan han avsattes som ordförande på bostadsrättsföreningens årsstämma. Eller "den där statskuppen", som Ove själv bara minns den.
Men bortom den vresige ordningsmannen finns en historia och en sorg. Så när de nyinflyttade grannarna i radhuset mittemot en novemberdag råkar förstöra Oves brevlåda blir det upptakten på en komisk och hjärtevärmande berättelse om tilltufsade katter, oväntad vänskap och den uråldriga konsten att backa med släp. Som kommer förändra en man och en bostadsrättsförening i grunden.
Cover: Den passar (som Min mormor hälsar och säger förlåts cover) perfekt till boken. På botten ser man till och med alla saker som han försöker ta livet av sig. Saaben och katten får förstås inte saknas.
Innehåll: Jag hade inte läst boken än när jag såg filmen, men jag hade den reden på min bokhylla. Två år sen köpte jag boken tillsammans med Min mormor hälsar och säger förlåt vid flygplatsen därför att jag hade några kronor kvar och jag hörde att de var bra. Alltså dåligt var båda inte, men i En man som heter Oves fall tyckte jag bättre om filmen.
Ove har aldrig haft det lätt i livet. Han kom från en fattig familj, förlorade sina föräldrar och sitt hus, sen sitt jobb och när han äntligen hade Sonja, blev det inte lättare ändå. Man skulle tro nu att boken är ledsam och tråkig. Jo, det är det också, men det finns också mycket som man kan skratta om. Boken har någon slags komedi. Det är bara så som livet är ibland.
Speciellt i filmen påminde Ove mig mycket om min farfar, som också dog en kort tid efter min farmor. Det fick mig ännu mer att gråta. Jag tror att det är sant vad de säger: Kvinnor överlever deras män, men män kan inte leva utan deras kvinnor.
Stil: Här skulle man inte förvänta sig lätt underhållningslitteratur. Boken får en att fundera mycket om livet och döden. Jag tycker att boken är bra som det är, men för mig fanns det för mycket prat om bilar och det var ganska långtråkig när han bråkade med sina grannar.
Jag är inte säkert om jag vill läsa fler av Fredrik Backmans böcker. Kanske om jag hamnar på en svensk flygplats med några kronor kvar...
Min slutsats: Bättre än Min mormor hälsar och säger förlåt. Definitivt värd att läsa!
Min värdering: 3/5 knappar
Wednesday, 30 August 2017
{Swedish} Röd måne - Elisabet Nemert
Om häxor och drottningar...
För fans av: Outlander - Diana Gabaldon
Publicerades: 2013
ISBN: 9789187319891
Sidor: 385
Goodreads
Baksidestext: Månen lyser flammande röd den frostiga höstnatten. Året är 1626 och Ingrid Ingemarsdotter rider i sporrskräck mot sitt hem, gården Näs nära Skokloster. Röd måne är ett djävulstecken, ett lockrop från den onde själv. Då vill man vara inomhus om man är rädd om sin själs salighet.
Plötsligt bryts tystnaden av hjärtslitande gråt och trots sin oro stannar Ingrid till vid vägkanten. Där finner hon ett övergivet nyfött flickebarn. Ingrid förstår att en olycklig kvinna har tvingats lämna barnet åt sitt öde och hon tar med sig flickan hem. Trots efterforskningar i bygden lyckas man inte hitta modern och ryktet går att hon är trollens bortbyting. Men Ingrid tar henne som sin egen dotter och döper henne till Indra.
Ingrid som är läkekvinna skänker Indra all sin kunskap om de olika växternas botande egenskaper och redan som liten hjälper Indra sin mor i arbetet med de sjuka som söker hjälp. När Ingrid upptäckter att Indra har läkande händer måste det förbli en hemlighet.
När häxjakten sprider sig över landet drabbas även Skokloster och Indra tvingas fly till Stockholm.
Röd måne är en romantisk och fängslande roman om livet i 1600-talets Sverige, om drottning Kristina och den jämnåriga Indra och om hur ödet låter deras vägar korsas.
Mening
Cover: Den är helt okej, men - som jag sa förut - jag tycker inte om böcker med ansiktena på dem. Dessutom är Indra ett barn i första hälften av boken. Vilket hus ska det där i bakgrunden vara? Näs? Indras hus i Stockholm? I alla fall ingenting som jag hade föreställd mig. Och vad är det med slaktfältet där nere? Det finns ju knappt två kapitel i boken som utspelar sig där. Allt som allt är det för många grejer på covern.
Innehåll: Boken fick jag redan två år sedan, jag valde den ut ur flera andra böcker. Delvis därför att de andra böcker tycktes inte vara min smak och delvis därför att baksidestexten tilldrog sig mitt intresse. Och kanske var det också covern, men bara lite. Som sagt, det passar inte perfekt till innehållet.
Jag har absolut ingen aning varför det tog mig så länge att faktiskt läsa den. Det fanns bara alltid andra böcker som såg mer spännande ut. Jag ångrar inte att jag valde den ur alla böcker, för jag njöt ganska mycket av den.
Det pågår så många saker här. Det finns kärlek, häxor, spänning, till och med drottning Kristina dök upp ibland. Hon är en väldigt fascinerande historisk personlighet och jag skulle gärna ha läst mer om henne. Jag tycker att författarinnan beskrev hennes karaktär ganska passande. Med säkerhet har hon gjort mycket efterforskning. Det var också en bra jämförelse mellan drottningen, som har så många privilegier, och en ung kvinna som kämpar hårt i livet.
Stil: Boken är i allmänhet bra skriven, men ibland är det inte särskilt spännande. Om häxor har jag läst mer uppskakande böcker. Ingenstans står det var Indras mysteriösa krafter kommer ifrån och om det finns fler som också har liknande krafter. Jag hade gärna haft en förklaring.
Indra var ingen dålig huvudkaraktär, men det fanns så mycket som hände till henne bara på slump. Det gör boken lite mindre trovärdig.
Jag gillade ändå att det fanns så många starka kvinnor här. Det var bara så plötsligt att Eva dök upp, Indra litade på henne utan tvivel och Eva tog ansvar om henne utan att tänka. Det är en av dessa slump.
Indra ville inte ge upp hennes självständighet och när han (jag har helt ärligt talat glömt hans namn) frågade henne, om hon ville gifta sig med honom, visste jag inte hur jag skulle ha bestämt mig.
Indras historia drar sig över många år (kanske 25 eller nånting) och allt skulle inte ha passat in i bara en bok. Ändå var det synd att berättelsen hoppar över viktiga händelser. Till exempel, hur det gick till att hon började ett förhållande med den där adliga unga mannen (hans namn har jag också redan glömt).
Min slutsats: En ganska fin historisk novell med lite fantasy.
Min värdering: 4/5 knappar
För fans av: Outlander - Diana Gabaldon
Publicerades: 2013
ISBN: 9789187319891
Sidor: 385
Goodreads
Baksidestext: Månen lyser flammande röd den frostiga höstnatten. Året är 1626 och Ingrid Ingemarsdotter rider i sporrskräck mot sitt hem, gården Näs nära Skokloster. Röd måne är ett djävulstecken, ett lockrop från den onde själv. Då vill man vara inomhus om man är rädd om sin själs salighet.
Plötsligt bryts tystnaden av hjärtslitande gråt och trots sin oro stannar Ingrid till vid vägkanten. Där finner hon ett övergivet nyfött flickebarn. Ingrid förstår att en olycklig kvinna har tvingats lämna barnet åt sitt öde och hon tar med sig flickan hem. Trots efterforskningar i bygden lyckas man inte hitta modern och ryktet går att hon är trollens bortbyting. Men Ingrid tar henne som sin egen dotter och döper henne till Indra.
Ingrid som är läkekvinna skänker Indra all sin kunskap om de olika växternas botande egenskaper och redan som liten hjälper Indra sin mor i arbetet med de sjuka som söker hjälp. När Ingrid upptäckter att Indra har läkande händer måste det förbli en hemlighet.
När häxjakten sprider sig över landet drabbas även Skokloster och Indra tvingas fly till Stockholm.
Röd måne är en romantisk och fängslande roman om livet i 1600-talets Sverige, om drottning Kristina och den jämnåriga Indra och om hur ödet låter deras vägar korsas.
Mening
Cover: Den är helt okej, men - som jag sa förut - jag tycker inte om böcker med ansiktena på dem. Dessutom är Indra ett barn i första hälften av boken. Vilket hus ska det där i bakgrunden vara? Näs? Indras hus i Stockholm? I alla fall ingenting som jag hade föreställd mig. Och vad är det med slaktfältet där nere? Det finns ju knappt två kapitel i boken som utspelar sig där. Allt som allt är det för många grejer på covern.
Innehåll: Boken fick jag redan två år sedan, jag valde den ut ur flera andra böcker. Delvis därför att de andra böcker tycktes inte vara min smak och delvis därför att baksidestexten tilldrog sig mitt intresse. Och kanske var det också covern, men bara lite. Som sagt, det passar inte perfekt till innehållet.
Jag har absolut ingen aning varför det tog mig så länge att faktiskt läsa den. Det fanns bara alltid andra böcker som såg mer spännande ut. Jag ångrar inte att jag valde den ur alla böcker, för jag njöt ganska mycket av den.
Det pågår så många saker här. Det finns kärlek, häxor, spänning, till och med drottning Kristina dök upp ibland. Hon är en väldigt fascinerande historisk personlighet och jag skulle gärna ha läst mer om henne. Jag tycker att författarinnan beskrev hennes karaktär ganska passande. Med säkerhet har hon gjort mycket efterforskning. Det var också en bra jämförelse mellan drottningen, som har så många privilegier, och en ung kvinna som kämpar hårt i livet.
Stil: Boken är i allmänhet bra skriven, men ibland är det inte särskilt spännande. Om häxor har jag läst mer uppskakande böcker. Ingenstans står det var Indras mysteriösa krafter kommer ifrån och om det finns fler som också har liknande krafter. Jag hade gärna haft en förklaring.
Indra var ingen dålig huvudkaraktär, men det fanns så mycket som hände till henne bara på slump. Det gör boken lite mindre trovärdig.
Jag gillade ändå att det fanns så många starka kvinnor här. Det var bara så plötsligt att Eva dök upp, Indra litade på henne utan tvivel och Eva tog ansvar om henne utan att tänka. Det är en av dessa slump.
Indra ville inte ge upp hennes självständighet och när han (jag har helt ärligt talat glömt hans namn) frågade henne, om hon ville gifta sig med honom, visste jag inte hur jag skulle ha bestämt mig.
Indras historia drar sig över många år (kanske 25 eller nånting) och allt skulle inte ha passat in i bara en bok. Ändå var det synd att berättelsen hoppar över viktiga händelser. Till exempel, hur det gick till att hon började ett förhållande med den där adliga unga mannen (hans namn har jag också redan glömt).
Min slutsats: En ganska fin historisk novell med lite fantasy.
Min värdering: 4/5 knappar
Tuesday, 29 August 2017
{German} Feuerrot - Nina Blazon
Die Hexenjagd ist eröffnet!
Für Fans von: Grave Mercy - Robin LaFevers
Veröffentlichung: 2016
ISBN: 3473401331
Seiten: 512
Goodreads
Klappentext: Ein mysteriöser Gast kommt ins Haus des Ravensburger Kaufmannes Humpis. Schon am ersten Tag flirtet Lucio mit der schönen Magd Magdalene. Doch er ist ihr nicht geheuer, in seinen Bernsteinaugen lodert ein gefährliches Feuer. Ihre Ahnung soll sie nicht täuschen: Als sie nicht auf Lucios Verführungskünste hereinfällt, nennt er sie eine Hexe. In Zeiten der Inquisition kommt dies einem Todesurteil gleich ...
Meinung
Cover: Dass ich kein Fan von Gesichtern auf Covern bin, habe ich ja schon oft gesagt. Es ist nur so, dass es das falsche Gesicht ist. Elisabeth hat rote Haare, okay, aber ich hatte eher das Gefühl, dass Madda die Hauptfigur ist. Klar, Elisabeth ist auch eine sehr wichtige Figur und wir lesen viel aus ihrer Perspektive, aber dann müsste auch Beno auf das Cover. Außerdem geht es im Klappentext nur um Madda.
Inhalt: Geschichten über die Zeit der Hexenverfolgung gibt es wie Sand am Meer. Aber wenn ihr nur eine davon lest, dann muss es diese sein!
Wir befinden uns im mittelalterlichen Ravensburg, das von Unwettern und Unglück heimgesucht wurde und in dieser Situation ist es natürlich einfach, das auf Hexen und Dämonen zu schieben. Da kommt der Inquisitor Heinrich Kramer genau richtig. Geschickt spielt er seine Spielchen und schafft es so, dass eine Frau nach der anderen als Hexe angeklagt und verurteilt wird, um dann hingerichtet zu werden. Zugegeben, bei den anderen Frauen ist es zunächst wirklich schwer zu sagen, ob sie unschuldig sind oder nicht.
Aus Maddas Perspektive sieht die Sache schon anders aus. Sie ist eine einfache Bedienstete, die Niemandem etwas Böses will. Sie ist aber auch selbstbewusst und will von keinem Mann abhängig sein. Von Lucio Malaspani, dem schönen Italiener, lässt sie sich nicht umgarnen, denn sie durchschaut ihn - im Gegensatz zu den meisten Mitgliedern der Familie Humpis. Elisabeth ist ihm völlig verfallen, aber Beno ahnt, dass etwas faul ist.
Während der ersten Hälfte des Romans fragt man sich ständig, wann Madda denn nun angeklagt wird und vor allem warum. Dann zieht sich die Schlinge plötzlich zu. Während des Prozesses sieht man die bisherigen Ereignisse aus einem anderen Licht. Auf einmal kommen all die kleinen, verdächtigen Dinge zu Tage, die Madda schlecht dastehen lassen, obwohl sie nichts Böses gewollt hatte.
Beim Lesen wird einem bewusst, wie einfach es damals war, eine Frau als Hexe anzuklagen. Die Obrigkeit musste nur ein bisschen in die Handlungen der Verdächtigen hineininterpretieren und schon glauben plötzlich alle möglichen Leute etwas Verdächtiges gesehen zu haben. Das hat mir mehrere Gänsehautmomente beschert.
Schreibstil: Wie immer schreibt Nina Blazon so, dass man einfach nicht aufhören kann zu lesen. Erst dachte ich, ich würde ewig für diesen Wälzer brauchen. Es ist immerhin ein historischer Roman mit über 500 Seiten und so ein Hardcover kann ich nicht für Unterwegs einstecken. Aber man sollte sich wirklich nicht vom Genre oder der Länge abschrecken lassen, denn dieses Buch hat nichts von der Schwere, die da oft üblich ist.
Es wimmelt auch nicht vor veralteten Begriffen und obwohl es ein Glossar gibt, musste ich kaum etwas nachschlagen. Die Sprache war schlicht, aber nicht zu modern. Die Dialoge waren auf den Punkt gebracht und ich hatte das Gefühl, jede Figur hatte ihre eigene Stimme. Auch die verschiedenen Perspektiven haben sich gut unterschieden, wobei Nina Blazon das in Der Winter der schwarzen Rosen geradezu perfektioniert hat. Im Vergleich zu Der Kuss der Russalka, auch ein historischer Roman, wird deutlich, dass sie riesengroße Fortschritte gemacht hat. Aber gut, zwischen den beiden Büchern liegen auch mehr als zehn Jahre.
Das Buch war spannend, es gab Intrigen und Geheimnisse, ich habe mehr als einmal entsetzt die Luft angehalten und mitgefiebert bis zur allerletzten Seite. Was will man mehr?
Das Erzähltempo passt wirklich genau, nicht zu schnell, nicht zu langsam, aber auch das kennt man von Nina Blazon. Außerdem war die Handlung stimmig und logisch, gekrönt wird sie von einem runden Abschluss, der einfach keine Wünsche offen lässt.
Mein Fazit: Ich habe lange gesucht, aber ich kann wirklich keine Makel finden! Außer das Cover vielleicht, aber dafür kann die Autorin nichts (;
Meine Bewertung: 5/5 Knöpfe
Für Fans von: Grave Mercy - Robin LaFevers
Veröffentlichung: 2016
ISBN: 3473401331
Seiten: 512
Goodreads
Klappentext: Ein mysteriöser Gast kommt ins Haus des Ravensburger Kaufmannes Humpis. Schon am ersten Tag flirtet Lucio mit der schönen Magd Magdalene. Doch er ist ihr nicht geheuer, in seinen Bernsteinaugen lodert ein gefährliches Feuer. Ihre Ahnung soll sie nicht täuschen: Als sie nicht auf Lucios Verführungskünste hereinfällt, nennt er sie eine Hexe. In Zeiten der Inquisition kommt dies einem Todesurteil gleich ...
Cover: Dass ich kein Fan von Gesichtern auf Covern bin, habe ich ja schon oft gesagt. Es ist nur so, dass es das falsche Gesicht ist. Elisabeth hat rote Haare, okay, aber ich hatte eher das Gefühl, dass Madda die Hauptfigur ist. Klar, Elisabeth ist auch eine sehr wichtige Figur und wir lesen viel aus ihrer Perspektive, aber dann müsste auch Beno auf das Cover. Außerdem geht es im Klappentext nur um Madda.
Inhalt: Geschichten über die Zeit der Hexenverfolgung gibt es wie Sand am Meer. Aber wenn ihr nur eine davon lest, dann muss es diese sein!
Wir befinden uns im mittelalterlichen Ravensburg, das von Unwettern und Unglück heimgesucht wurde und in dieser Situation ist es natürlich einfach, das auf Hexen und Dämonen zu schieben. Da kommt der Inquisitor Heinrich Kramer genau richtig. Geschickt spielt er seine Spielchen und schafft es so, dass eine Frau nach der anderen als Hexe angeklagt und verurteilt wird, um dann hingerichtet zu werden. Zugegeben, bei den anderen Frauen ist es zunächst wirklich schwer zu sagen, ob sie unschuldig sind oder nicht.
Aus Maddas Perspektive sieht die Sache schon anders aus. Sie ist eine einfache Bedienstete, die Niemandem etwas Böses will. Sie ist aber auch selbstbewusst und will von keinem Mann abhängig sein. Von Lucio Malaspani, dem schönen Italiener, lässt sie sich nicht umgarnen, denn sie durchschaut ihn - im Gegensatz zu den meisten Mitgliedern der Familie Humpis. Elisabeth ist ihm völlig verfallen, aber Beno ahnt, dass etwas faul ist.
Während der ersten Hälfte des Romans fragt man sich ständig, wann Madda denn nun angeklagt wird und vor allem warum. Dann zieht sich die Schlinge plötzlich zu. Während des Prozesses sieht man die bisherigen Ereignisse aus einem anderen Licht. Auf einmal kommen all die kleinen, verdächtigen Dinge zu Tage, die Madda schlecht dastehen lassen, obwohl sie nichts Böses gewollt hatte.
Beim Lesen wird einem bewusst, wie einfach es damals war, eine Frau als Hexe anzuklagen. Die Obrigkeit musste nur ein bisschen in die Handlungen der Verdächtigen hineininterpretieren und schon glauben plötzlich alle möglichen Leute etwas Verdächtiges gesehen zu haben. Das hat mir mehrere Gänsehautmomente beschert.
Schreibstil: Wie immer schreibt Nina Blazon so, dass man einfach nicht aufhören kann zu lesen. Erst dachte ich, ich würde ewig für diesen Wälzer brauchen. Es ist immerhin ein historischer Roman mit über 500 Seiten und so ein Hardcover kann ich nicht für Unterwegs einstecken. Aber man sollte sich wirklich nicht vom Genre oder der Länge abschrecken lassen, denn dieses Buch hat nichts von der Schwere, die da oft üblich ist.
Es wimmelt auch nicht vor veralteten Begriffen und obwohl es ein Glossar gibt, musste ich kaum etwas nachschlagen. Die Sprache war schlicht, aber nicht zu modern. Die Dialoge waren auf den Punkt gebracht und ich hatte das Gefühl, jede Figur hatte ihre eigene Stimme. Auch die verschiedenen Perspektiven haben sich gut unterschieden, wobei Nina Blazon das in Der Winter der schwarzen Rosen geradezu perfektioniert hat. Im Vergleich zu Der Kuss der Russalka, auch ein historischer Roman, wird deutlich, dass sie riesengroße Fortschritte gemacht hat. Aber gut, zwischen den beiden Büchern liegen auch mehr als zehn Jahre.
Das Buch war spannend, es gab Intrigen und Geheimnisse, ich habe mehr als einmal entsetzt die Luft angehalten und mitgefiebert bis zur allerletzten Seite. Was will man mehr?
Das Erzähltempo passt wirklich genau, nicht zu schnell, nicht zu langsam, aber auch das kennt man von Nina Blazon. Außerdem war die Handlung stimmig und logisch, gekrönt wird sie von einem runden Abschluss, der einfach keine Wünsche offen lässt.
Mein Fazit: Ich habe lange gesucht, aber ich kann wirklich keine Makel finden! Außer das Cover vielleicht, aber dafür kann die Autorin nichts (;
Meine Bewertung: 5/5 Knöpfe
Subscribe to:
Posts (Atom)